Va onödigt!?
Finns sjukt många onödiga saker folk ägnar sig åt på internet.
- Vem har väl inte sett en vän, bekant, eller kanske bara någon namnlös pajas man addat på MSN en blöt lördagkväll för 18 år sen, göra reklam för sin "resedagbok"? Du har garanterat varit med om detta och säger du att du inte har det så har du inte varit tillräckligt uppmärksam. Nåja. Hur många av dessa resedagböcker kan vara av intresse för någon? Cirka 2% enligt min väl avvägda uppskattning. Oftast har någon tagit sig tiden att skapa en användare på resedagboken.se för att skriva ett eller på sin höjd två inlägg från sin 1 vecka långa charterresa till Turkiet. Och då handlar inläggen oftast om att någon har bränt sig första dagen på solsemestern eller att vädret är varmt och hotellet är fint. Kul..? Onödigt.
- Ett skrämmande högt antal människor har börjat att gräva sig djupare och djupare ner i facebook-träsket på senaste tiden. Dessa individer ägnar till synes halva sin vakna tid åt att skicka invites till alla vänner om att skaffa diverse uppmärksamhetspockande tillägg till sin användare som går ut på att bedöma andra människor värde och rätt att leva och frodas på den här jorden, eller så kanske det sitter lite mer i det tysta och försöker göra sin "werewolf" till den starkaste i världen genom att bita så många av sina vänner som möjligt. Onödigt.
- Slösurfa. Att först kolla gästboken på lunarstorm sedan logga ut för att kolla in aftonbladets nätbilaga, efter man konstaterat att inget nytt hänt på de 5 minuter som gått sedan man senast var och kikade så kanske man surfar in på blocket för att kolla in intressanta prylar man aldrig kommer att köpa. Detta upprepas som sagt med 5-minutersintervaller. Hursomhaver, här kommer sanningen: Svaret är nej, ingen har hört av sig. Ingen tycker om dig. Svaret är nej, det hinner oftast inte inträffa en världsnyhet var 5e minut, eller ens var 5e dag. Get a grip. Med andra ord är slösurfande något vi kan kalla... Onödigt.
Var längesedan jag skrev faktiskt.
Stick.
Tjing!
Från och med imorgon fram tills den 15e februari återfinns jag bland en massa THAILÄNDARE. Återvänder som en vidbränd version av mig själv, förhoppningsvis utan några maligna melanom som bildats i för starkt solsken.
Stick!
Ett pensionärsfenomen!
Och? säger ni då säkert.
Jaa, det finns vissa moraliska dilemman då det kommer till "gubbparkeringar". En normalbegåvad person kan räkna ut att denna sortens parkeringsteknik oftast går jämt ut, rent tidsmässigt. Nackdelen är bara att "gubbparkeringarna" ,givetvis, oftast sker vid lunchtid eller en annan högtrafikerad tid på dygnet då det flesta är ute efter en parkeringsplats. Dessa seglivade män, alla med en hopskrumpad penis hängandes livlös mellan låren, hindrar det naturliga flytet på parkeringsplatserna runtom i Sverige och det verkar inte störa dem själva det minsta, så länge de kommer bort från parkeringsplatsen någorlunda smärtfritt finns det inga betänkligheter. Det är här problemet uppstår. Man sinkar sina medtrafikanter, sina medkonsumenter, något kopiöst bara för att själva spara några ynka sekunder efter man sprungit färdigt sina ärenden.
Innan jag blev informerad om att den så kallade "gubbparkeringen" blivit ett allvarligt problem på parkeringsplatserna ägnade jag det knappast någon tanke. Nu har det blivit ett hjärnspöke och etsat sig fast i mina tankebanor. Jag letar med ljus och lykta efter folk som utövar tekniken, och så sent som idag "gubbparkerade" jag själv. Det håller på att gå för långt. Vi måste sätta stopp för detta nu! "Gubbparkeringar" borde förbjudas, och det omgående. Det finns väl förmildrande omständigheter, som t.ex då du har tänkt råna en bank eller har skjutsat din epileptiska dotter på ett raveparty, då denna typ av parkering kan vara okej av det enkla skälet att kommer man inte iväg tillräckligt fort kan det sluta i katastrof. Dessvärre är det sällan man stöter på "gubbparkerare" med dessa motiv.
Slutligen en liten hälsning... parkera som folk förbannade gubbkukar!!!
Stick!
Pölsa och Foppa!
Spenderat eftermiddagen i köket, lagat mat. Pölsa och potatis.
Med att spendera en eftermiddag i köket menar jag ungefär 20 minuter kanske, och med pölsa och potatis menar jag pölsa och potatis. Det sägs att man äter med ögonen, då måste pölsan vara undantaget som bekräftar regeln. Pölsans yttre kanske inte lockar ens smaklökar till ett unisont orgasmframkallat stönande, tvärtom, jag kan förstå människor som kastar en enda blick åt pölsan och sedan vägrar till döden att ta sörjan i munnen. Men även fast pölsan till utseendet inte ser mycket ut för världen är den värd en chans. Tänk om man aldrig gav sådant som var fult och luktade illa en chans? Vad hade då exempelvis Peter Forsberg sysslat med idag?
Alla som kommit i närheten av pölsa kan nog nicka igenkännande då jag påstår att den mest liknar något som sipprat ur en död mans krossade kranium, sedan legat i solen någon vecka och blivit så där härligt övermogen. Alla som skådat en intervju med Foppa i bildrutan är nog rörande överens med mig då jag yttrar mig om dennes slående likhet med en apa.
Alla som ätit pölsa med ett öppet sinne bör dela min åsikt om att pölsa faktiskt är betydligt godare än vad det ser ut. Pölsans oaptitliga yttre kanske till och med är till fördel för maträtten, man har liksom inga förväntningar och därför blir smakupplevelsen överväldigande!?
Och sist men inte minst, alla som sett Foppa spela hockey i sina storhetsdagar vet att sitt utseende till trots, så får han nog ligga förvånansvärt ofta.
Vad har vi då lärt oss idag? Förutom att Foppa är ful och pölsa är gott? Joo, vi har lärt oss att man inte ska döma hunden efter håren! Visst säger man så?
Tack och bock!
STICK!
Rubrik.
Iförd en grå badrock i ett frottétyg (Konsum-kvalité), ett par svarta kalsonger av märket Freds (Ica Kvantum special), gråa sockar (24 pack på Rusta) titulerar jag mig själv årets "Anti-modebloggare". Bockar och bugar!
Läser följande i aftonbladet:
Kvinnornas dröm-man
40 000 kvinnor har sagt sitt i brittisk undersökning
Han ska ha humor, älska husdjur och vara minst 1,77 m lång.
Helst ska han också ha kort, mörkt hår och blå ögon.
Det visar en undersökning bland 40 000 brittiska kvinnor, uppger Daily Mail.
Om brittiska kvinnor enbart letar efter dröm-mannen innebär det att minst 40 000 av dem skulle nobba mig rakt av, då jag enbart har ett begränsat och något udda sinne humor, är allergisk mot de flesta husdjur och 4 centimeter fattig för att ståta med minst 177cm på höjden. Mitt hår är vanligtvis långt och blont. Dessbättre är mina ögon blå men vad jag gör det då alla andra VIKTIGA detaljer inte faller på plats. Vad som kan tänkas vara ännu mer oroväckande är att det dessutom alltid finns ett mörkertal, ett mörkertal som säkerligen är gigantiskt i detta fall.
Om vi lämnar de brittiska kvinnornas viljor och önskningar åt sidan för ett tag så kan vi istället fokusera på hur en eventuell drömkvinna i min värld skulle se ut. Hade aftonbladet haft någon slags koll på vad som är viktigt i världen skulle de redan ringt upp mig och frågat, men eftersom detta inte hänt så kan jag skriva klart artikeln åt dem:
Johans dröm-kvinna
1 man har sagt sitt i svensk undersökning
Hon ska ha humor, älska livet och vara minst 1 meter lång.
Helst ska hon också ha körkort, hår och 2 par ögon.
Det visar en undersökning då man frågat Johan vad han anser, uppger aftonbladet.se.
Som en liten fotnot skulle jag kunna tillägga den brittiska stam av kvinnor dessbättre tillhör det fulaste folkslaget på jorden och därav är den brittiska undersökningen ganska ointressant för de flesta män. Utom det brittiska då förstås. Jaja Johan, det räcker så.
Stick.
Känsla för feeling.
Fuktar toppen på pekfingret lite lätt, förväntningarna byggs upp, spänningen stiger. Bläddrar och läser med aptit fortsättningen på nästa blad, pulsen ökar. Spänningen når nästan sitt klimax men exploderar inte i fyrverkerier utan ligger och pyr en lång stund som en närainpå utbrunnen eld. Bara en sida till... så fortsätter det tills ögonlocken blir tunga som betong och klockan har sprungit iväg så pass att ett ny dag grytt.
Jag läser Stephen Kings livsepos, Det mörka tornet. Hela mitt liv har jag läst innan läggdags och det är en tradition som jag hållit vid liv. Stephen King är en personlig favorit, han är en mästare på att beskriva saker på ett hårdkokt sätt och fantasin denne man omfattar är gränslös. Men även denne författare har lite sämre sidor. Bland annat är han fullständigt oförmögen att beskriva erotiska situationer, antingen blir det en snuskig sörja av perversa böjelser, alternativt ett mishmash av klychor och vanligt förekommande beskrivningar eller totalt obegripliga beskrivningar av erotiska känslor och de könsdelar och kroppvätskor som förekommer vid ett sådant tillfälle.
Ta detta citat t.ex: "Det bultade i hans pung, och hans skrev kändes fullt av flytande bly." Nåå, min damer, någon som blev våt? För er som inte förstår vad som syftas på så är det allså huvudpersonens pung som börjat bulta, och skrev som fyllts med flytande bly i samband med upphetsning. Logiskt. Kan dock tillägga att fram tills just det där citatet skötte han sig åtminstone hyfsat!
Vår käre Stephen gör ett antal fel i ovanstående beskrivning, bland annat så går inte orden "pung" och "bulta" hand i hand, det kan vi alla enas om. Att han sedan jämför sädesvätska med bly i flytande form är väl också något man kan diskutera vidare. Nu då jag är inne på fjärde delen utav sju så har Steppo redan fantiserat ihop en del "erotiska" scener. Kan nämna bland annat en som innefattar en mörkhyad kvinna utan ben som har våldsamt sex med en demon som ingen kan se. Detta är ju ett typisk problem för lemlästade minoritetsgrupper, att hitta någon vettig att para sig med vill säga.
Låt oss samlas i en ring, hålla händer, och be till den allsmäktige Guden att King aldrig får för sig att skriva sexnoveller. Tro mig det är något ingen av oss vill se hända. Eftersom jag känner mig lite på hugget nu kan jag gärna ge ett litet smakprov på hur en erotisk skildring av Stephen King skulle kunna se ut, håll i hatten nu:
Mannen sitter och dricker kaffe, läser tidningen. Plötsligt grips han av ett begär att lyfta blicken från den nytryckta tidningen i tabloidformat och rikta blicken svagt åt vänster. Där sitter hon, drömkvinnan. Alla mannens sinnen slås ut av hennes skönhet. Hennes blonda hår påminner om guld och hennes djupt blå ögon kan få den mest blodtörstige man att mjukna. Han känner hur mycket han vill ha henne, här och nu, mannens förhudsomsvepta kompis mellan benen vaknar till liv, svällkropparna gör sig påminda och bättrar på längden och styvheten.
Snart kommer det, tänker mannen, och ler svagt för sig själv. Han känner att de 2 hasselnötsformade organen i den skinnpåse som hänger under kompisen arbetar, arbetar för fullt med att producera den remouladsåsliknande vätskan som används vid parningstillfällen... osv osv osv.
Nämnas bör att ovanstående skildring är egenkomponerad och allså inget Stephen själv skrivit, men jag tror mig ha kommit väldigt nära sanningen!
Stick.
Men tjenare!
Vad som fått mina artärer och vener att pulsera så nära inpå bristningsgränsen denna gång är att någon av mina grannar verkar ha fått en ingivelse att lära sig spela på ett blåsinstrument. Med tanke på att jag anser att blåsinstrument i alla dess former borde göras olagliga, och att jag därmed inte lyssnat ingående på något av instrumenten, kan jag inte riktigt tyda vilket av den Mörke Lordens instrument som utövas. Hursomhelst trumpet, klarinett, tvärflöjt, vad det nu än må vara så hör det hemma i en tidsepok vi vanliga lekmän känner till som Medeltiden. Min kära granne har förbisett detta faktum och terroriserar därmed min vardagsro.
Ska man väl börja spela ett instrument kan man väl åtminstone välja något som har en något högre status än till exempel trumpet? Under hela människans tid här på jorden har det endast funnits en man som fått trumpeten att låta uthärdligt, han hette Louie Armstrong, var en överviktig mörkhyad man som levde för ett par decennier sedan. Att försöka återinföra trumpeten som ett hett instrument i nutid är lika lönlöst som att dra på sig ett par utsvängda byxor, gå ut på stan i hopp om att övertyga åtminstone en människa att det minsann är lika coolt nu som för 25 år sen.
Tvärflöjt gör sig bäst om musikern i fråga har tråcklat på sig ett par mörkgröna tights, begett sig ut i skogen, hittat en stubbe och spelat i sin ensamhet med bara ett mål i siktet, att locka fram den ökände NÄCKEN! Av någon anledning, lustig eller olustig, så förknippar jag tvärflöjt med en naken man med tomteskägg som sitter på en sten i en bäck.
Klarinett spelas i regel av kvinnor som lider av akuta munhygiensbesvär, i värsta fall asiatiska män, kortväxta asiatiska män. Då menar jag kortväxta i asiatiska mått mätt. Det vill säga ungefär lika lång som min högra underarm.
Tack för den här gången!
Stick.
Hemglass.
Varför kan ingen ge svar på dessa enkla frågor? Det verkar som att den svenska regeringen har tystat ner de anställda med hot om uteblivna jobbförmåner ifall de skulle råka avslöja någon detalj som omger denna yrkesgrupp.
Detta inlägg är riktat till Dig, Fredrik Reinfeldt. Jag kräver svar, svenska folket kräver svar. Herregud, Sverige ska föreställa sig vara ett fritt land, ett öppet land där folk inte går i ovisshet om viktig information som denna.
Tillsvidare är jag villig att dela med mig av mina egna teorier angående glassbilsverksamheten.
Glassbilsförare är ättlingar till medeltidens adelsmän, det vill säga vår tids tjänstemannabarn. Med andra ord är alla som heter något med -fv i efternamnet är misstänkta, t.ex Gustafvsson. Vidare så är alla som heter något med med von "efternamn" garanterat inblandad i, eller känner någon som kränger glass.
Glassen odlas på hemlig ort i en lika hemlig fabrik. Denna plats är mest troligt någonstans i södra Skåne, alternativt Danmark, där folk pratar så grötigt att de inte ens kan göra sig förstådda med varandra och såldes kan hemligeheten aldrig komma upp till ytan.
Förarna spelar garanterat INTE synth och kör bil samtidigt eftersom detta skulle kräva någon begåvning av något slag, vilket överklassungar inte besitter. Det finns forskning som stöder detta påstående.
Sist men inte minst så krävs ett speciellt glassbilskörkort för att få manövrera dessa rullande frysboxar. Ett körkort som delas ut efter ett intelligenstest, ett intelligenstest där den sökande skall lyckas identifiera åtminstone 50% av alla djuren som illustreras i pekboken "Min Bondgård".
Känner du någon som passar in på denna profil? Isåfall kan han eller hon vara en glassbilsförare, hör av dig till mig så kan vi diskutera vad vi ska göra med dessa uppgifter.
Stick.
Babblar lite.
Frågan är varför jag inte kan hålla mig till ämnet, kanske skriva något som faktiskt skulle kunna vara av betydelse? Att försöka vara seriös en längre stund är svårt. Kanske är det för att en blogg faktiskt inte är ett lämpligt forum att kräka ur sig synpunkter som går djupare än att "hon" är så skelögd att man blir mörkrädd, eller att "han" är så djävla patetiskt dum att han skulle få ett gäng dagisbarn att framstå som nobelprisvinnare? Känner för att skita i mitt gamla löfte att aldrig skriva något meningsfullt för allmänheten att läsa.
Att skriva är för mig ett sätt att lugna nerverna, att lätta på gasen. Bildligt talat. Ligger man i 150 längs med landsvägen på väg till nästa mål missar man alla småsakerna på vägen dit. Det blir som en slags terapi, man saktar ner och hinner ta in saker som händer och har hänt, man hinner se den där saken vid sidan av vägkanten som man annars skulle ha missat. Det bästa av allt är att man får tid att bearbeta alla intryck man fått under resans gång, stora som små. Oftast är det de små intrycken som får plats på min blogg, som t.ex att Linda Rosing består av 50% kemikalier och är en bombad bimbo utan dess like. Att hänga ut folk är lätt, alla gillar att läsa skitsnack om andra människor, så länge det inte kan kopplas till dem själva. Jag är exakt likadan, fyfan vad jag kan garva åt människor som sticker ut ur mängden för att de har en panna stor som en projektorduk eller framtänder som släpar i marken. Frågan är om det är rättvist?
Men vem fan bryr sig? Nu är det "2 and a half men" på TV och jag var farligt nära att publicera en liknelse som omfattade ordet "perrong". "Perrong"... att jag ens tänkte tanken?
Billy Talent - Pins and needles
Stick.
Snö.
Första snön har äntligen kommit. Små vita flingor, som hade allt annat än bråttom med att få kontakt med marken där de direkt vid nedslag löstes upp i tomma intet och endast lämnade kvar ett löfte om en stundande vinter, prydde den gråmulna himlen.
Den första snön får mig alltid att romantisera julen, förhoppningar om en jul med massor av snö och givmilda människor på gatorna börjar ta sin form. Vis av erfarenhet vet man att det slutar med att jularna vid västerbottens nordligare kuster oftast tilldelas ett halvljummet helvete till väder med bitvis gråbrun slaskig snö prydd med gula piss-rosor från tillsynes herrelösa hanhundar som strövar i vintervädret och stressade grannar som knappt hinner hälsa då de är i full färd med att köpa julklappar till sina bortskämda barn.
Men då snön fram mot januari, ibland så sent som februari, börjat ta fäste förskönar den omgivningen, ger den en lyster och ett skimmer på soliga vinterdagar, den dämpar skarpa ljud och ger ifrån sig ett underbart knarrande ljud under fötterna en kall vintermorgon. Men främst av allt är snön exemplarisk för att dölja hundbajs.
Tyvärr är det så att alla hundägare inte har begåvats med ett samvete då man hittar färskt hundbajs lite överallt nuförtiden. På vintern göms det åtminstone i snön. Sen att det kommer fram i tö på vårkanten är en helt annan sak. MEN... att man inte ser det innebär inte att det inte existerar. För mig är det inte längre ett problem med insnöad hundskit då jag slutat med att äta kubikvis med snö om vintrarna och även, på sätt och vis, vuxit ifrån snöbollskrig. Men för de 13-14 åringarna som fortfarande kan äta så mycket snö att de inte får ner en tugga mat vid middagsbordet är och förblir detta en ständig plåga.
Kära hundägare, betänk ovanstående text innan ni bestämmer er för att lämna er hunds avföring rykande färsk på marken. Den fryser till slut och någon kan sätta den i halsen, kvävas och slutligen dö. Skulle erat begränsade samvete palla något sådant? Skulle inte tro de.
Stick.
Apropå ingenting.
För att återknyta till potatisen i inledningen av inlägget så tänkte jag passa på att upplysa er om att potatisarna i fråga inte är av denna värld. Vore det inte för att dessa potatisar är smutsiga av jorden som de legat och av dess något oregelbundna form skulle jag säkerligen misstagit dem för ett gäng badbollar. Frågan är varför jag ständigt handplockar dessa bjässar till rotfrukter? Det är samma sak med lökarna (i dubbel bemärkelse), lökar ska vara stora. Om sanningen ska fram kan denna besatthet av stora saker sätta käppar i hjulet för min matlagning. Detta blev extra tydligt då jag häromveckan skulle laga spaghetti med köttfärssås. I receptet rekommenderade de att man använde 2 gula lökar. "Fine", tänkte jag och började skala och haka löken. Efter att tårarna rullat ner för kinden och min syn var 100% återställd insåg jag att mängden lök var en brutal överdrift. Tänkte "Äsch", det är väl bara jag som inbillar mig. Efter att köttfärsen och de krossade tomaterna åkt ner i pannan med löken blir jag medveten om att jag inte längre tillagade spaghetti med köttfärsås utan något som mer liknar lök med köttfärssås. Det blev i alla fall ganska gott.
Förresten repliken jag nämnde tidigare levererades av en något bitter Floyd då Harry kirrat en date med en snygg tjej.
"Girls are for fags..."
Stick.
Längd.
140 cm... haha, jaasi. Ett under att man klarade sig utan trappstege vid toabesöken. Försöker föreställa mig hur det var att vara så kort men det är svårt. Att ha jag måste ha levt som en förvuxen och något maskulin teskedsgumma under låg- och mellanstadiet är något jag måste ha förträngt. Nu stormar minnena tillbaka till mig som ett skenande tåg under en snöstorm. Det var väl inte bara pest och pina med att vara en arbetslös studerande dvärg. Längden var minst sagt lämplig under långsamma tryckare, tycks jag minnas. Oftast var näsan varsamt placerad mellan härligheterna då dessa turer på dansgolvet försiggicks. Det var en fördel. En stor fördel. Hmm, fanns det något mer att tillägga? Nej, i övrigt var det nog mest bara nackdelar med att vara kortvuxen. Eller, man var ju väldigt bra på kurragömma. Det är väl också en fördel.
Jag är väl ingen jätte nu heller, 174cm, dock väldigt ståtliga 174 cm. Eftersom jag kan vara ganska elak då jag bedömer andras yttre ska jag inte spara på krutet då det gäller mig själv heller. I och med min sparsamma längd, mina farligt långa ögonfransar, mina pinsamt små fötter (40) och mitt barnsliga lynne skulle jag kort och gott kunna bekrivas som ett 21årigt dagisbarn med hår under armarna.
Tack för mig.
Stick.
Konstigt.
Ett öppnat müslipaket, en obäddad säng, en frostig frys och fördragna persienner. Detta var vad mina trötta ögon möttes av då jag återvände hem efter en lång arbetsdag som bestått av diverse samhallsarbeten som i princip vem som helst med en uppsättning händer och en någorlunda fungerande hjärnhalva klarat av.
Dessa fyra företeelser i sig är väl inget att stoppa pressarna för. Men då man är 100-procentigt säker på att man inte lämnat ett müslipaket öppet, att man har bäddat sängen, inte lämnat frysen öppen och sänkt kylan till hisnande -15 och att man inte lämnat persiennerna fördragna, det är då man blir lite förskräckt. Jag har självklart en teori...
Min teori går ut på att en ensam, psykist labil herre med ytterst förfinade kunskaper inom låssmedsyrket bröt sig in i min lägenhet med onda, välplanerade och vidriga påhitt i åtanke. Mest troligt var grundtanken att bryta sig in i lägenheten, kleta fårblod på spisen och bajsa i handfatet för att sedan lämna lägenheten igen utan att någon sett honom. Varför han ville kleta blod på min spis och skita i mitt spruckna handfat? Ingen vet. Men så blev det ju, tack gode gud, inte.
Att han enbart öppnade ett müslipaket, orsakade ett vinterlandskap i min annars så städade frys, stökade till sängen lite grann samt drog för persiennerna är lätt att förklara. Så här gick det till:
Han gick in, ångrade sig, kände sig hungrig och åt lite grann (en tallrik müsli), kikade i frysen efter glass, hittade ingen, blev deprimerad (lämnade frysen öppen såklart), gick in i mitt sovrum, drog för persiennerna och slutligen satte han sig i sängen för att onanera en skvätt för det är det enda som får honom på bra humör. Men återigen ångrade han sig och gick lugnt ut ur lägenheten, låste och gick hem för att se en den 3:e säsongen av Gilmore Girls på DVD.
Det var så det gick till... kanske.
Stick.
Betongdjungel.
Vansinne. Svenska kösystemet är så nära anarki man kan komma. I de allra flesta länder är en kö en samling människor som står på ett led och väntar på sin tur, det kan vi alla hålla med om? Men i Sverige är en kö ofta en köttklump med stressiga och bistra personer som bara väntar på ett ypperligt läge att köra över framförvarande individ. Att stå vid sidlinjen och betrakta detta spektakel är underbart intressant. Det kan närmast beskrivas som ett gäng gamar som slåss om den sista biten ruttnande tarmkanal av ett sedan länge dött babiankadaver. Att vara mitt i smeten däremot kan vara oerhört traumatiskt .
Vid stora folksamlingar som till exempel ett stort sportevenmang eller dylikt står jag ofta och debatterar med mig själv huruvida jag verkligen står i kön eller inte. Tyvärr blir man ofta påmind av att man verkligen gör det då man plötsligt väcks ur sina funderingar av en allt för ofta otymplig man eller kvinna vars tänder säkerligen halvt om halvt ruttnat bort av ett överdrivet intag koffeinhaltiga drycker och ett sockersug som kan förflytta berg. Har man inte koll på lemmar och ben kan man lätt bli av med någon vital kroppsdel om man har otur. Igår var jag och såg hockey, AIK - Luleå och det faktum att jag höll på att mosas under en hord hockeytokiga och korvsugna elefanter i kön till kiosken i pausen kan ha en del med dessa bryderier att göra. Igår kände jag mig som den ruttnande biten aptarm som var omsvärmad av utsvultna gamar.
Egentligen är jag inte den som låter någon tränga sig och ser mellan fingrarna, men det finns vissa omständigheter som är svåra att kringgå. Igår förekom en sådan omständighet. 3 medelålders herrar med begynnande flint och bruna moccakavajer gled omärkt förbi mig i kön. Jag hann aldrig fatta vad som hände innan det var för sent. Som jag ser det, enligt det svenska "kösystems-reglementet", har man ett tidsintervall på 5 sekunder att informera vederbörande "trängare" om dennes kraftigt nedsatta intelligens och samtidigt tala om att det numera finns en plats längst bak i kön reserverad i personens namn. Överskrids denna tid tillfaller platsen i kön till den som trängde sig. Detta var vad som hände igår. Man måste vara på hugget. Så min Loka fick vänta ytterligare någon minut innan den kunde fukta min torra strupe.
Egentligen kan jag inte klaga. Jag är bara glad att jag har livet i behåll.
Stick.
Piggelin.
Jag föddes så här. Skamlös och snuskig.
Varför skrev jag ner detta då det enda det gjorde var att få mig att framstå som homosexuell!?
Låtsas som att ni aldrig läst det här.
Stick!
